En grå, mulen måndagsmorgon.
Snön faller djup på taken. Själv är jag knappt vaken.
Blickar tillbaka på de nio dagar av ledigt vi haft tillsammans. Det är sånt jag lever på när såna här måndagar tar sin gestalt. Sportat har vi då gjort på flera sätt så det räcker och blir över.
Saker jag kommer att minnas från detta sportande lov:
Puderåkning i underbar skidbacke.
Samvaron i den lilla stugan.
Osämjan och syskonkärleken.
Mysig ridtur och slädtur.
Bandyvinst.
Rasat fotbollstält.
Vilnius!
Har skrivit i en bok jag fick av en vän att jag inom tre år vill besöka en öst-europeisk stad. Jag känner en längtan dit. Vet inte varför. Jag bara gör det.
Längtan att uppleva. Se kontraster. Äta mystisk mat av annan kultur.
Leta gott kaffe och fina bakverk.
Det finns tydligen ett katt-café. Detta ska undersökas och även café Montmartre. Jag älskade den filmen, Amelie från Montmarte alltså. Inte för att Montmartre har nåt med Vilnius att göra, men ändå...
Backe upp och backe ner.
In och ut i stugan.
På och av med kläder och utrustning.
Skratt, gråt, tjafs, glädje, kärlek och osämja.
Ska vi åka här eller där. Jag vill till ankarliften, jag vill till fun-parken, jag vill till Aske-land. Jag vill fika. Jag vill åka hem. Tjat!
Skidorna glider genom den nykomna pudersnön som skeden genom en gräddklick. Att få hänge sig åt den upplevelsen. Susa nerför ett ljudlöst fjäll. Soft.
Dagarna kantade av allt. Inte bara perfekta bilder för instagram-flödet.
Faktiskt mer kaos än harmoni.
Men vi är tillsammans.
Och har möjlighet att göra det vi älskar.
Åka skidor!
