lördag 31 december 2016

Min nyårskrönika


En stund.
En minut.
En sekund.
Av allt det där som är det hela.
Existensen.

Ett år.
En tid.
En del.
Av allt det som är livet.

Det existentiella flödet.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Jag tänker på vem jag är i detta flöde som kommer och går. Där solen går upp, och solen går ner. Där höstvinden blåser i en riktning och vårfloden forsar åt en annan. Där det blir vinter, vår, höst och sommar. Varje år.
Där allt detta sker utan någon som helst ansträngning från mig.
Tiden.
Den går framåt ändå. Lika lika.
Sommar, höst, vinter, vår.

På samma sätt är jag, jag.
Som våren är vår, är jag, jag. I alla tidevarv.
Och du är du.
Han är han och hon är hon.
Såsom människor i alla tider varit jag, du, dem de och vi.
Existerat.
För en kort sekund.
Varit. Tänkt. Känt. Älskat. Hatat.

Och trott.
Eller vetat.
Att allt är någonannanstans.
Bortom bergen.
Framför, bakom, ovan eller under.

Det kan inte fångas.
Det där som är.
Som hela tiden rör sig.
Framåt.
Livet.
Vinden, vattnet, luften och elden.


Men om jag stannar upp en stund. Om jag stannar upp i detta som ständigt pågår i det ofångbara runtomkring mig.
Om jag tar mig tid att lyssna, känna och tänka.
I detta vidunderliga och vackra.
Då märker jag att jag är någon, i relation till allt det andra. Till dig, honom, hon, dom och det.

Jag är den som  älskar och hatar. Som gläds och som sörjer. Som skrattar och gråter.
Jag är den som har kastat mig utför ett bottenlöst stup och lagt mitt liv i dina händer.

I tiden.

Jag kan ha modet att stanna upp och möta och känna det som är livet.
Alltmedan tiden bär mig.

Framåt.


Gott Nytt År ❤