Bögslunga skänkes

Som en kontrast till alla dagens sälj-sajter har jag lust att starta en skänkes-sajt. En fin solidarisk sajt där man ger bort sina vackra, eller fula, prylar till sina medmänniskor.

I stället för att sälja dem för 30, pruta en tia och köpa för 20.

Eller varför inte en lånbytes-sajt. Lite skönt kommunistiskt.

Allt ditt är mitt.

Det första jag skulle skänka bort är min "bögslunga" i näver.

Jag vet redan flera som vill ha den.

Eller så lånar jag ut den, i utbyte då förstås mot nån annan slags bögslunga i valfritt material.

Sirapsberget

Dax för ett inlägg som handlar om det denna blogg är ämnad att handla om. Äventyr i Oretrakten.

Sirapsberget.

The mountain of all mountains.

Ett felfritt alternativ för den som är pulk, snowracer eller skidburen. Efter 20 år har de aktiva Oreborna återupplivat den gamla liften. En lift som transporterar barn, oavsett åkdon.

Jag som vanligen tycker att pulkabacksaktiviteten är den som suger mest av alla aktiviteter vill hylla detta. Här slipper jag momentet att dra pulkor och snowracers upp och ner för en backe när ungarna gnäller att det är jobbigt. Det är bara att luta sig tillbaka i toppstugan och hugga in på matsäcken medan barnen roar sig.

Var ligger då detta berg? Precis innan man kommer in i Furudal från Edsbyhållet. En parkering och infotavla på höger sida vägen där man får stanna och gå ca 50 meter in i terrängen.

Där träder det mäktiga Sirapsberget fram.

Här får inga kor bajsa

Att vara förälder är ett mission på många sätt. Inte alltid är jag är så stolt över mitt föräldraskap. Ibland, när det är usla dagar, brukar jag tänka på när jag var liten. På mina föräldrar.

Jag tänker på hur mycket jag älskade dem. Helt utan förbehåll. Inget ifrågasättande. Deras brister existerade inte i min sanning om dem. De betydde allt. Ja, faktiskt så mycket att jag trodde att vägskyltarna "M" och "P" var tillägnade dem.

Att tänka på det gör mig glad.

Vad jag tänkte om skylten "parkering förbjuden" vet jag dock inte. Pappor förbjudna?

Jag vet däremot vad några kamrater tänkt och uttalat om ett par andra skyltar. På ett hotell, under ett träningsläger en gång, stod vi och väntade på incheckning i lobbyn. Över våra huvuden hängde skylten "Non smoking area". En lagkamrat tittade på skylten och såg undrande ut. Tittade på mig och på skylten igen. Till slut vände hon sig mot mig och sa undrande: "Marie, får man inte ha smoking här ellé"

Att tänka på det gör mig också glad, fast på ett annat sätt.

En barndomsvän tittade på det långlivade programmet i SVT "Har du hört den förut", där ett gäng gäster sitter i en pub och berättar roliga historier. I puben finns, som ni vet "No Bullshit" skylten.

Eller som barndomsvännen tror: "här får inga kor bajsa" skylten.

Ensam i sällskap

Att gå genom livet är att gå allena.

Du är alltid ensam.

Till syvende och sist, när det brinner.

Ensam där du går,

ensam där du står.

Ingen tänker samma tankar, ingen menar detsamma.

Ingen delar samma sorger.

Oron är din egen.

Patenterad.

Det är inte ledsamt, melankoliskt, farligt eller deppigt. Det bara är.

Så.

Ibland dock, knackas det på.

Det brinner inte alltid.

Patenten är upplåst en stund.

Ett sant möte.

En överraskning.

En människa bakom illusionen,

eller framför skelettet, om du så vill.

Det finns.

På vägen, här och nu.

Tack för det,

för möten,

för människor

och vänner.

Ni.

Skoteruppdatering

K-sprit i tanken, mer bensin, nya tändstift, startgas, nya slangar och rengjord förgasare.
Inget hjälpte. Skotern startade inte.
Nästa steg blir Lulles i Byyyn.
Han får fixa det där nu.

Skoterägare

I fredags provade jag något nytt. Jag blev ägare till en snöskoter.

Det har jag aldrig varit.

Alla var exalterade och glada.

Premiärturen fick dock vänta eftersom vi köpt en skoter som inte startar.

Idag ska maken träna på hur man gör rent en förgasare.

Sen så.

Karsbos Gräv och Schakt

Idag lunchade jag med en uppskattad kollega. Vi spånade på eventuella karriärsmöjligheter. Det bästa förslaget som kom upp för min egen del var att köpa in en grävare och sälja grävtjänster bort i kring. Ett karriärsalternativ som faktiskt går att realisera. Och något som folk efterfrågar. Sedan jag och maken blev stugägare har vi exempelvis redan varit i behov av en grävare 3 ggr. Bara i vår familj. En grävare skulle alltså ha kommit till användning fler gånger på två år än en massa annan skit man har liggandes. Hårfön, strykjärn, strykbräda, skridskor, guldklocka, längdåkningsskidor, lästa böcker, sedda dvd-filmer, festkläder osv. för att nämna endel.

På fikarasten provade jag min idé med andra kollegor och min chef. Chefen undrade vem som skulle köra grävaren. Jag sa att det skulle väl gå fort att lära sig. Men då fick jag inget medhåll av kollegiet.

Jag får nog tänka igenom det här lite. Men loggan är klar och klingar fint.

"Karsbos Gräv och Schakt".

Och om jag vore lite design´ig av mig hade jag kunnat göra en snygg logga själv i photoshop eller nåt.

Men nu är jag ju inte det.

Barn, backe och Berra

I dag vill jag slå ett slag från skidanläggningen Orsa Grönklitt.
Ett genomtänkt och bra alternativ för oss med halvtaskig, begagnad utrustning som helst letar de gröna pisterna. De som åker till Åre Skidfabrik och tillverkar sina egna skidor, har senaste kläderna från Houdini och åker helikopter till pisten vill jag avråda ett besök på klitten. Om ni inte vill träffa Berra förstås?

Det som gladde mig mest när vi väl kom till pisten (efter ett och annat moment de två sönerna) var att det var många andra föräldrar också, förutom vi, som var dumma nog att släpa upp för små ungar i pisten. Skönt. Jag var i gott sällskap av svettiga och joggande föräldrar som kämpade upp och ner för backen.
Men kul blev det. Synd bara att vi inte tog oss ända upp till den nybyggda toppstugan. Ett skrytbygge av rang! Dit upp får vi ta oss framöver när vi vunnit lite utrustning från Åre skidfabrik!

Barnen , Berra och vi hade en fin dag och ett par Berra-mössor var det tvunget att bli.

Helylle

Hade tänkt att vi skulle bli en sån där "helylle-familj".
En sån som går på tur i Fjällrävenanorak och Segebadenpulka.
En sån som sitter lungt framför brasan och ser på Emil och Pippi.
En sån som dippar grönsaker och äter glass endast vid högtidliga tillfällen.

Viljan fanns,
och drömmen.

Men drömmen sprack.
Dog.
Dödades.
Nedslagen och utplånad av Fyrhjulingar, Blixten Mc Queen, Makka Pakka och Karamellkungen.
Allt det där som föraktats.

Vad gör man?
Kapitulerar eller flyttar till Nordkorea där denna commerse inte fått nudda land?
Jag väljer att kapitulera. Det låter enklast. Och så slipper jag låtsasgråta utan tårar pga en diktators fall.

Nästa steg då. Blir det One-piece och Foppa?

Letar den perfekta resan

Finns den?

Troligtvis inte.

I alla fall har inte jag lyckats hitta den, ännu. Trots idogt letande.

Men trägen vinner, sägs det.

Plus att någon sanning ligger det i påståendet "det är vägen dit som är målet". För sällan är jag så rofylld som när jag slår mig ner framför datorn och googlar resor. Varje tangenttryck känns som ett äventyr.

Resfeber.

Frossa.

Vart ska google ta mig denna gång?

Familjeläget nu kräver vissa fasciliteter. Därför blir resmålet inte så mycket mer spännande än chartermålen inom Europa. Det krävs dock en mycket erfaren resesäljare för att hitta resan som ska passa vår familj. En säljare som inte existerar. Det vet jag, för jag har pratat med de flesta. Jag får helt enkelt ta saken i egna händer.

För en lyckad solresa i nuläget krävs följande: (lista rangordnad med viktigast först)

*Hotell med vattenrutschkanor, minst 3 st och ej mindre än 3 meter.

*Uppvärmda pooler

*Strandläge

*Puls

*Flyg från Borlänge

*Bungalowhotell (för att undvika högt hotell där man får bo 20 meter upp luften med balkongräcke som når knappt upp till låret.)

Jag har letat resor maniskt i två veckor. Därför kan jag allt om hotell, stränder, mat, vattenrutcshkanor, flygtider och priser till de flesta resmål till alla kanarieöar.

Har jag hittat min resa?

Nej!

Men trägen vinner och tillslut står jag som segrare när grannen i flygplansstolen har betalat 200 kr mer för sin resa till samma resmål.

Bjuder på bilder från Kenya 2005, Tessaloniki 2006, Gr Canaria 2008, 2009, Mallis 2010.

Planera mera

I takt med att åren går, och framförallt sedan jag blivit förälder, känns det som jag ständigt harvar runt i nån planeringsfas.

En harv utan stopp-knapp.

Familjeföretagets motor.

Tröttsamt.

Hjärnan går på högvarv hela tiden. Hinner aldrig stanna upp och byta olja i maskineriet. Då stannar hela skiten.

Familjen fryser fast.

Förstenas.

Planeringen måste pågå, annars vete icke vad som kan hända.

Måltider, tvättider,

handling, städning,

föräldrapenning,

dagistider,

sommarsemester,

julledighet, påsk,

midsommar,

lucia etc.

Och som att det inte räcker med våra egna högtider måste vi låna in några att planera från andra också. Inga luckor tack!

*Köp kärlek till den 14 februari. Eller håller du ingen kär?

*Odla pumpor till Halloween. Karva ut med kniv det slemmiga innehållet och baka god pumpapaj och bjud alla du känner hem till ditt nyrenoverade kök. För du har väl renoverat?

*Lär dig arabiska och fira det muslimska nyåret. Du vill inte? Är du rasist?

* Färga allt grönt till St Patrick´s i mars. Onödigt? Inte då. Det är bara att köpa nytt sen.

*Nationaldagar. Ja glöm inte fira 17 maj, 4 juli m.fl. Och 6 juni. 6 juni? Vad är det för dag?

Nu ska jag logga ut och planera solsemester!