Ledig

Sista jobbdagen har nått sitt slut,

användare Makar har loggat ut.

Julförberedelser börjar på direkten,

städa, packa, byta däck och bilresa till släkten.

I Kumla väntar mor, far, bror & syster,

en skara så påtagligt yster.

Julkram, tomte, glögg och skvaller,

i mekkat för busar bakom galler.

I dagarna mellan - tid för kryss och fik,

ett bad som kostar skjortan på Gustavsvik.

Mildgrader väntar så ingen pulka,

Calicivirusrapport pekar kanske på en och annan toa-hulka.

Det nya året ska också ringas in,

tillsammans med familjen min.

I glädje, skratt och kanske tår,

hoppfulla om ett fint nytt år.

Kylarköping = Edsbyn

Hamnade i soffan med barnen i går och i DVD´n rullade filmen Bilar (2006). Filmen har vi sett ett flertal gånger men jag har liksom aldrig stannat upp och följt med i handlingen. Jag är glad att jag gjorde det i går för det var fint. I skrivande stund tycker jag att detta är ett mycket pinsamt erkännande. Men ändå!

En stund av eftertanke och det slog mig att filmen var lite som en resumé av en del av mitt eget liv runt mitten på 2000-talet.

Låt mig förklara detta lite kortfattat:

Blixten råkar hamna i den lilla hålan Kylarköping - Jag råkar hamna i den lilla hålan Edsbyn.

Blixten är en supersnabb rookie som tänker köra stenhårt för att lyckas - Jag är en rookie på Stockholmsmaran och tänker dyka upp i fler sammanhang.

Blixten blir mottagen med viss skepsis av byborna - Jag blir mottagen med viss skepsis av byborna.

Blixten upptäcker efter ett tag i Kylarköping att livet inte handlar om målet utan om själva färden - Jag upptäcker efter ett tag i Edsbyn att livet inte handlar om målet utan om själva färden.

Blixten blir hyllad som en hjälte och har vunnit Kylarköpingsbornas hjärtan - Jag har visserligen inte blivit hyllad som nån hjälte men vunnit En Edsbybos hjärta.

Båda dessa storys utspelar sig under mitten av 2000-talet. Likheterna är skrämmande.

Om Bilar blivit en storfilm. Hur många manus går jag då inte runt och bär på?

Varje dag i mitt liv.

I byn.

En storslagen film.

I bland lite mer som en fars.

Men bra!

Ett passionerat möte

Jag behöver bara se en ryggsäck eller resväska och min reselystnad är väckt. Som klassisk betingning när den är som bäst. Pavlov hade lika gärna kunnat genomföra experimentet på mig i stället för på sina hundar. Bortsett från att jag inte levde på 1800-talet.

Väskan packades i går för utbildningsresa till Staden mellan broarna. Reselystnaden på topp. Jag och min kollega tog det oexotiska X-tåget från Bollnäs framåt seneftermiddagen. Väl framme på Centralstationen blev det en kvällspromenad i snålblåst till Riddarholmen och piren där vår drottning väntade. Hon tog emot oss med varm famn och trots sina schabbiga hytter och billiga juldekorationer är hon väl förlåten.

Kvällen var snart passé varför vi blev kvar i våra hytter och ägnade oss åt samma sak. TV-tittande i nackspärrsposition till följd av dålig placering av TV och/eller trång brits.

På morgonkvisten idag letade vi oss ut ur våra hytter, åt en god frukost och begav oss. Promenaden gick förbi Riddarholmskyrkan, vidare upp för Wrangelska backen och över bron till Gamla stan. En mycket tjusig promenad. Min kollega och jag lät som två papegojor i vår upprepande fåordiga konversation "åhhh vad fint det är, åhh vad fint det är, åhhh vad fint det är.

Jag hade på riktigt glömt bort hur fantastiskt vacker vår huvudstad är. Jag blev kär, förälskad och ställde mig frågan "varför bor jag inte här"? Svaret till mig själv var kort och givet "nej för du har inte råd"!

Promenaden fortsatte i Gamla stan längs Lilla Nygatan och fram till Kornhamnstorg där utbildningen hölls. Jag följde troget föreläsningen men kände en nästan smärtsam längtan ut i staden för att frossa i den fantastiska miljön. Folket, arkitekturen, dofterna, cafeérna, restaurangerna, gränderna, kullerstenstråken, gamla anor, det genuina. Kärlek!

Lyllos dom som bor där. Vilket frosseri. Storstadsbulimi!

Dagen tog slut för fort. Jag hann inte få nog, långtifrån nog. Vi rusade till tågen kl 15.40. Jag ville stanna. Jag vill alltid stanna. Vart jag än är. Har aldrig hemlängtan. Något som skiljer mig från de flesta.

Vl framme i Bollnäs stod mina tre killar på perrongen med glada miner och öppna famnar. Jag kände värme.

Vad mysigt att komma hem.

Sliding doors

Ibland roar jag mig med att fundera på hur livet hade sett ut nu om jag vid några vägskäl bakåt i tiden valt annorlunda. Inte för att jag önskar att jag valt annorlunda utan mer som en spännande tanke eller som en film, typ Sliding Doors. I kväll roade jag mig med detta.

Till följd av att jag satt och tittade på Veckans Brott kom jag att tänka på min blixtvisit på polishögskolan år 2000. Jag stod ut i två dagar. Sen var alla mina fördomar om poliser bekräftade och jag ville inte mer. En vecka efter att jag hoppat av utbildningen kontaktades jag av en mystisk man som sa sig vara utbildningsansvarig. Han ville luncha med mig och höra efter varför jag hoppat av polishögskolan. Ett mycket märkligt möte som kändes som det var "off agendan" liksom. Jag var tvungen att åka till Solna (jag bodde i Örebro) och träffa honom på en restaurang där jag betalade min egen lunch. Hela mötet var märkligt då den här mannen, som under hela lunchen, var lite väl smickrande och inställsam.

Jag minns att jag kände mig väldigt bekräftad. Han prisade allt jag sa. Mitt ogenomtänkta ifrågasättande av utbildningen likväl som mina naiva förslag på ändringar i rekryteringen av aspiranter och annat. När vi skildes åt gav han mig sitt visitkort och sa att jag gärna fick höra av mig i framtiden om jag "behövde nåt". Vad slut!

Så här i efterhand har jag tänkt att det kanske var "Kapten klänning" jag lunchade med. Han jobbade ju där vid den här tidpunkten. Tänk om jag hade kontaktat honom för jag på riktigt trodde att han kunde att han kunde hjälpa mig på nåt sätt. Typ med anledning av mina dåvarande studier i sociologi och kriminologi och önskan att få jobba organisatoriskt inom den genren.

Usch. Jag vill inte tänka på det längre.

Förflyttar i stället tanken till ett trevligare vägskäl som det 2004 då jag valde mellan soc i Edsbyn och spanskastudier i Guatemala. Valet hade inte kunnat bli mer rätt.

En vardag ej mer spännande.

Det känns gött!

Kontroll

I dag var det femårskontroll. Vad jag kände inför den har jag inte formulerat klart än. Inför fyraårskontrollen för ett år sedan formulerades följande:

Någon klokare och mindre problematiserande säger "Kan han inte bara få vara den han är? Orden ekar i mitt huvud och jag hör mig själv svara ”Jo det får han väl”. Det förblir en gåta hur mitt talcentra överhuvudtaget kan forma de orden när jag egentligen vill svara "nej han får inte vara den han är. Han ska vara bäst, inte sämst! Bäst på huvudfotingar för i helvete!” Jag säger något annat än jag tänker. Kanske är jag inte helt befriad från simultanförmåga ändå? Jag har ju trott det, ända sedan jag vid en ålder av trettio tog pianolektioner.

Måste man vara bäst på huvudfotingar? En stund av eftertanke kanske kan vara på plats. Att göra sonens huvudfotingar till nån slags prestige? Är det sunt?

Insikten tränger upp genom kroppen. Långt nerifrån magen, som ur ett avgrundsliknande mörker, tränger den upp. Längs sidorna av min hals, förbi öronen och tinningarna. Jag slås av sanningen. Den skamliga sanningen om den prestigefyllda mamman som vill få stora A genom sin fina lilla son.

Sanningen är så enkel att tyda och den svider. Hela vägen upp från bröst-trakten svider den. Slutligen får den åtminstone ge sig hän. Väl uppe i ögonhålorna kan den inte gömma sig längre.

Salta droppar är vackert. De rymmer en insikt.

Med havtorn från Alfta

Havtornsill med bär från Alfta. Blåmögelost och get från Jarse, Järvsö. Färilakorv, lax och en massa andra godsaker från närområdet.

Julbordet var över förväntan. Det är ett bra betyg från mig som sällan är särskilt imponerad av smakupplevelsen vid ett restaurangbesök. Från Växbo Krog har jag dock endast fina smakminnen. Med ett litet undantag. Det var en kycklingbit en gång som hade en bismak av karantin.

Men hela Växbo Krogs koncept är liksom helylle. Så ylle att jag nästan blir lite förbannad och undrar varför inte jag själv blev kock och byggde en restaurang. Den enkla inredningen med rustika detaljer tilltalar. Lin, smide, gjutjärn och koppar. Det är så genomtänkt, genuint och ja, helylle helt enkelt.

Är jag krogrecensent eller?

Sommarminne

En dag i Furudal med min syskonskara. Vi ville plocka hjortron. Min bror slog en hastig blick över en karta och konstaterade att därborta nånstans ser det myrigt ut. Beslutsam som vanligt tog han täten i en caravan och vi gasade åt myrhållet. Väl framme plockade vi väl en sådär 4 liter som vi delade broder- och systerligt. En liten burk var av skogens guld.

Guldigare än bären är dock att minnas den fina dagen med syskonen.