söndag 11 mars 2018

Sportlovet har nått sitt slut.

En grå, mulen måndagsmorgon.

Snön faller djup på taken. Själv är jag knappt vaken. 

Blickar tillbaka på de nio dagar av ledigt vi haft tillsammans. Det är sånt jag lever på när såna här måndagar tar sin gestalt. Sportat har vi då gjort på flera sätt så det räcker och blir över. 

Saker jag kommer att minnas från detta sportande lov:

Puderåkning i underbar skidbacke.

Samvaron i den lilla stugan.

Osämjan och syskonkärleken.

Mysig ridtur och slädtur. 

Bandyvinst.

Rasat fotbollstält.



fredag 9 mars 2018

Nästa resa...

Vilnius!

Har skrivit i en bok jag fick av en vän att jag inom tre år vill besöka en öst-europeisk stad. Jag känner en längtan dit. Vet inte varför. Jag bara gör det. 

Längtan att uppleva. Se kontraster. Äta mystisk mat av annan kultur. 

Leta gott kaffe och fina bakverk. 

Det finns tydligen ett katt-café. Detta ska undersökas och även café Montmartre. Jag älskade den filmen, Amelie från Montmarte alltså. Inte för att Montmartre har nåt med Vilnius att göra, men ändå...


tisdag 6 mars 2018

Skidåkning 

Backe upp och backe ner. 

In och ut i stugan.

På och av med kläder och utrustning. 

Skratt, gråt, tjafs, glädje, kärlek och osämja.

Ska vi åka här eller där. Jag vill till ankarliften, jag vill till fun-parken, jag vill till Aske-land. Jag vill fika. Jag vill åka hem. Tjat!

Skidorna glider genom den nykomna pudersnön som skeden genom en gräddklick. Att få hänge sig åt den upplevelsen. Susa nerför ett ljudlöst fjäll. Soft. 

Dagarna kantade av allt. Inte bara perfekta bilder för instagram-flödet. 

Faktiskt mer kaos än harmoni. 

Men vi är tillsammans. 

Och har möjlighet att göra det vi älskar. 

Åka skidor!


lördag 3 februari 2018

Gränder 

Varför älskar jag dom?

Det undrar jag.

Vill bosätta mig i varje gränd jag ser. Hänga tvätt på linor mellan husen. 

Med en sjalett på huvet tömma diskvatten ut genom fönstret så det skvätter på turister.

Ha en dispyt med någon granne och gapa rakt ut i luften så alla som promenerar i gränden kan höra.

Belamra den extremt lilla balkongen med lerkrukor med olika örtplantor. 

Sitta trångt på samma balkong och med känslan av att hela världen finns i min gränd. 

Myller. Dofter. Ljus. Människor. Ljud Liv. 

Här är några gränder som jag fotat och som jag vill bo i. 

PALMA, Mallorca 


LISSABON, Portugal



POTES, Norra Spanien


SANTILLINA DEL MAR, Norra Spanien


SANTIAGO DE COMPOSTELA, Galicien


BUR DUBAI, Dubai


BENALMADENA, Malaga Spanien 


LLIERGANES, Norra Spanien



fredag 2 februari 2018

Ett resmål!               Teneriffa dec -13

Saker jag roar mig med på resor.

1. Blickar ut över ett dånande hav. Blir förstenad av hur mäktigt det är. Den blandade känslan av skräck och förtjusning infinner sig alltid. Men mest skräck tror jag. Jag kan inte låta bli att fängslas av havet. Trots att jag får tvångstankar om att jag kastar mig i havet och drunknar. Kan inte låta bli. Varför vill jag plåga mig att tänka det? Jag tänker samtidigt att jag borde lära mig att surfa. Bli kompis med havet och det läskiga. Döden.  

Ta döden i handen och säga: lets go surfi’n! 


2. Fota vackra färger som aldrig går att fånga med kameran. Just under denna denna resa, Teneriffa dec 2013, var det otroligt grönskande. Ja, det regnade ju hela veckan så blommorna var liksom på topphumör.


3. Driva runt på stranden. I ur och skur. Bara vara där och existera. Leta snäckor. Gräva i sanden. Lyssna till de brusande vågorna, blunda och känna sig överväldigad av lycka. Titta på barnen när de hoppar i vågor och kastar sig i sanden. Små fingrar och fötter mitt livet. Denna gång hade vi tydligen varit praktiska och köpt svindyra regnjackor till barnen inför resan. Vad hände? 


4. Bära små tomtenissor i sjal.




onsdag 31 januari 2018

Utan land i sikte



                


Utan land i sikte,
styr jag min roderlösa kajuta.
Runt om mig är allt åt alla håll,
en evighet.
Tomt.
Och målat i den kalla färgen.
Blott.
Alltså inget annat. Finns där.
Ingen grynning att stöta emot.
Ens.

Så åtminstone kajutan kan springa läck.
Få en konkret sak att laga. En aktiv handling för att inte sjunka ner i djupet.

Att aktivt motverka en katastrof är kanske bättre än att vagga runt i en en roder-lös oändlighet?
I det oändliga flyter väl allt ut och samman till ingenting.
Allt blått,
blir
kallt blott.

Transparant och osynligt.







torsdag 25 januari 2018

Vägskäl

Jag står här.
Stilla.
Men går ändå på något vis.
Framåt?
Ibland kan jag dock inte urskilja om det är framåt. Eller bakåt.
Och ibland är känslan den, att det som omsluter mig är i mer rörelse än jag själv.
Ofta är det dock jag som rusar.
Iväg.
Från det som omsluter mig.
Min omgivning.

Jag önskar att jag kunde stå stilla. Och urskilja.
Om det är jag som går före eller efter.
Eller åtminstone känna att det är okej.
Att inte vara där dom andra är.
Dom som bara går.
Utan att tänka.
På vad de lämnar.
Sig.
Bakom.