lördag 3 februari 2018

Gränder 

Varför älskar jag dom?

Det undrar jag.

Vill bosätta mig i varje gränd jag ser. Hänga tvätt på linor mellan husen. 

Med en sjalett på huvet tömma diskvatten ut genom fönstret så det skvätter på turister.

Ha en dispyt med någon granne och gapa rakt ut i luften så alla som promenerar i gränden kan höra.

Belamra den extremt lilla balkongen med lerkrukor med olika örtplantor. 

Sitta trångt på samma balkong och med känslan av att hela världen finns i min gränd. 

Myller. Dofter. Ljus. Människor. Ljud Liv. 

Här är några gränder som jag fotat och som jag vill bo i. 

PALMA, Mallorca 


LISSABON, Portugal



POTES, Norra Spanien


SANTILLINA DEL MAR, Norra Spanien


SANTIAGO DE COMPOSTELA, Galicien


BUR DUBAI, Dubai


BENALMADENA, Malaga Spanien 


LLIERGANES, Norra Spanien



fredag 2 februari 2018

Ett resmål!               Teneriffa dec -13

Saker jag roar mig med på resor.

1. Blickar ut över ett dånande hav. Blir förstenad av hur mäktigt det är. Den blandade känslan av skräck och förtjusning infinner sig alltid. Men mest skräck tror jag. Jag kan inte låta bli att fängslas av havet. Trots att jag får tvångstankar om att jag kastar mig i havet och drunknar. Kan inte låta bli. Varför vill jag plåga mig att tänka det? Jag tänker samtidigt att jag borde lära mig att surfa. Bli kompis med havet och det läskiga. Döden.  

Ta döden i handen och säga: lets go surfi’n! 


2. Fota vackra färger som aldrig går att fånga med kameran. Just under denna denna resa, Teneriffa dec 2013, var det otroligt grönskande. Ja, det regnade ju hela veckan så blommorna var liksom på topphumör.


3. Driva runt på stranden. I ur och skur. Bara vara där och existera. Leta snäckor. Gräva i sanden. Lyssna till de brusande vågorna, blunda och känna sig överväldigad av lycka. Titta på barnen när de hoppar i vågor och kastar sig i sanden. Små fingrar och fötter mitt livet. Denna gång hade vi tydligen varit praktiska och köpt svindyra regnjackor till barnen inför resan. Vad hände? 


4. Bära små tomtenissor i sjal.




onsdag 31 januari 2018

Utan land i sikte



                


Utan land i sikte,
styr jag min roderlösa kajuta.
Runt om mig är allt åt alla håll,
en evighet.
Tomt.
Och målat i den kalla färgen.
Blott.
Alltså inget annat. Finns där.
Ingen grynning att stöta emot.
Ens.

Så åtminstone kajutan kan springa läck.
Få en konkret sak att laga. En aktiv handling för att inte sjunka ner i djupet.

Att aktivt motverka en katastrof är kanske bättre än att vagga runt i en en roder-lös oändlighet?
I det oändliga flyter väl allt ut och samman till ingenting.
Allt blått,
blir
kallt blott.

Transparant och osynligt.







torsdag 25 januari 2018

Vägskäl

Jag står här.
Stilla.
Men går ändå på något vis.
Framåt?
Ibland kan jag dock inte urskilja om det är framåt. Eller bakåt.
Och ibland är känslan den, att det som omsluter mig är i mer rörelse än jag själv.
Ofta är det dock jag som rusar.
Iväg.
Från det som omsluter mig.
Min omgivning.

Jag önskar att jag kunde stå stilla. Och urskilja.
Om det är jag som går före eller efter.
Eller åtminstone känna att det är okej.
Att inte vara där dom andra är.
Dom som bara går.
Utan att tänka.
På vad de lämnar.
Sig.
Bakom.



tisdag 21 mars 2017

Att göra om

Jag vet att det aldrig mer ska bli som förr.
När några ska hit och några ska dit.
De högsurrande samtalen kommer att upphöra.
De uppdelade små diskussionerna.
De nyfikna öronen som vänder sig åt alla väderstreck för att inte missa.
Och skratten likaså.

I den brusande sången av sjutton.
Blir sången aldrig densamma igen.

Kanske blir det verser och refränger.
I mindre skala. Och fina toner. Ändå.

Men ingen sång blir åter såsom den är sjungen nu.
Spretig och samstämmig.
Spretig, på ett fint och utvecklande sätt.
Samstämmig, utan att för den skull harmonera sönder.
Det olika.
Som är.
Vi.

Att acceptera är en en sak.
Att separera, en annan.
Att sörja, en tredje.
Och att bli något nytt, en fjärde.

Sju ska sjunga från ett håll.
Och tio från ett annat.
Och någonstans däremellan ska rösterna från ett bärande Vi spränga en ljudvall.

Poff!

Och ingenting ska få ruinera det som Vi har!

Nu.










söndag 19 mars 2017

Hemma?

Att inte känna sig hemma någonstans.
Eller att vara hemma överallt. 

Att alltid längta bort,
men hem.

Att vara otrygg men ändå trygg. 
Där du vaggar.

När alla mina sidor omsluts av det där oförutsägbara.
När den panikslagna vardagen suger det sista syret ur luften jag andas.
Eller när mitt sista känselspröt lösrycks,
det spröt som gjorde det möjligt att förnimma.
Lycka.
Och ljus. 

Då går jag trevandes i mörkret.
På något sätt tar jag mig dock framåt på en väg som den ena dagen aldrig är den andra lik. 
Och längtar hem.
Och bort. 

Plötsligt står du där i dina vackra färger.
Svart, röd, grön, vit, violett. 
Och är förutsägbar. 
Och visar vägen på ett nytt sätt.
Hem.

Hur många gånger har jag inte inte letat efter ljuset på din violetta himmel?
Undrat varför den skarpa konturen av bergen där bortom det otydliga föder i mig en nästintill fysiskt kännbar och smärtande längtan. 

Kanske för att jag skulle söka upp dig? 
Och finna.

Hemma är inte borta då.
Så länge dina färger målar. 

Mitt liv.





torsdag 16 mars 2017

Tankar.

Om jag kunde förstå.
Vidden, bredden, djupet.
Av begreppet kärlek.

Om jag kunde förstå,
att jag inte kan förstå.
Vidden, bredden, djupet.
Av begreppet kärlek.

Om jag kunde förstå.
Hur mycket, eller hur lite,
kärlek jag förvaltar.
Och hur mycket, eller lite av den,
jag kan ge.
Till dig.
Få dig att förstå.
Min kärlek,
som är bevarad,
och avsedd,
för dig.
Endast.

Jag kan inte veta.
Men tro, det kan jag.
Åtminstone försöka.

Tron på kärleken,
är vidare,
bredare
och djupare.
Än vetandet.

Och den växer.
När jag tror på den.

Kärlek växer inte av handlingar för hålla den vid liv.
Det som dom säger på radion och i Amelia Och i kändisprogrammen hela tiden.
Dom ljuger.

Kärleken får inte luft om den hamnar under ett berg av blommor, gåvor, silver, guld, egentid, snälla handlingar eller annat som automatiskt kräver en motprestation.
Det kväver och dödar.

Dig och mig.

Oss.